Vilken mardröm!
(bloggat den 24:e november)
Jag är hemma sjukskriven efter en riktig mardröm. Jag och Johan har varit med om en riktig pärs.
I måndags kväll då jag åkte till jobbet kände jag en molande värk i ländryggen. Jag tolkade den som det där vanliga dragandet som min barmorska talat om för mig beror på att livmodern gör plats åt "bubblan". Tänkte inte så mycket mer på det men tog två panodil för värken. Under natten blev det värre och fram på morgonkvisten hade smärtan spridit sig från ryggen, ut över magen och ner i ljumsken. Jag hade en tid hos min barnmorska den morgonen och tänkte att jag nog skulle klara mig dit för att ta reda på vad som höll på att hända med mig och "bubblan". Mötte en av våra radiologer då jag var på väg ut från jobbet och han gjorde en snabbkoll och konstaterade att det kanske kunde röra sig om njursten. Jag har upplevt mycket smärta och min smärttröskel är hög men när smärtan blir så påtaglig att man varken ser, hör eller känner det som är runt omkring då inser även jag att allt inte står rätt till. Spårvagnsresan från Mölndal till Göteborg blev en riktig helvetesresa. Jag kunde inte sitta ner, kände mig illamående, kunde inte ens stå still på en plats utan vankade av och an i mittgången och gnydde ganska högt. En liten tant undrade om jag skulle föda och om jag ville att hon skulle ringa efter en ambulans. Väl i stan så upplevde jag det som att det lugnade sig lite men jag ringde ändå hem till Johan och berättade om min oro och mina smärtor i buken. Jag var ganska övertygad om att vi inte skulle få behålla vårt barn men försökte ändå intala mig själv att det var njursten. Njursten, njursten upprepade jag som ett mantra för att själv börja tro på att det faktiskt var så det var. Johan mötte mig vid stationen och jag såg hur orolig han var. Barnmorskan kunde ju inte göra mer för oss än att ringa till gynakuten på Sahlgrenska och förbereda dem på att vi var på väg in. Jag kunde inte ens stå still hos barnmorskan och skall i ärlighetens namn säga att jag inte riktigt minns allt som hände just där. Mina tankar var hos "bubblan" och jag försökte hantera den smärta som jag försökte intala mig själv var njursten. Johan ringde min mamma för att säga att vi var på väg in. Jag skrek, slog, kastade mig från sida till sida och grät högt!!
Det första som hände då vi blev inskrivna på gynakuten var att vi blev insatta på ett rum och jag blev ombedd att lämna ett urinprov. Blodprover och blodtryck togs. Jag var knappt i skick att sitta still och mitt blodtryck var skyhögt. Mamma kom instressande, nervös och orolig. Hon och Johan skulle få uppleva en fasansfull dag tillsammans med en helt hysterisk gravid kvinna med extrem dödsångest. Smärtorna jag kände går ej att beskriva. Jag var SÄKER på att både jag och "bubblan" skulle dö och blev än mer övertygad om just det då läkaren berättade att hon inte kunde se något avvikande på ultraljudet. Skönt ändå, mitt i bedrövelsen, att få se det lilla livet där inne. En remiss till ultraljudet på röntgen beställdes och jag blev ombedd att vänta på tid för det. Jag fick diklofenak både som injektion och i tablettform, morfin x flera, massage av mamma, pussar och klappar av Johan och INGET hjälpte. Jag levde runt och härjade nere på gynakuten som en galning och min kropp kändes tröttare och tröttare. Den ångest jag tidigare kännt inför döden förvandlades nu till en önskan om att just dö. Jag kände det som att det var enda utvägen! Inget annat hjälpte ju.
En ny läkare kom in i rummet, överläkare och proffesor Karin ( minns inte efternamnet), hon ville också ta in mig och göra ett ultraljud. Jag försökte ligga så still jag kunde och Karin konstaterade ganska snabbt att jag hade en cysta på äggstocken i storlek som en stor grapefrukt! Hon berättade för mig och Johan att om "stora röntgen" också visade vad hon misstänkte så skulle det bli akutoperation . Jag kände mig både lättad och chockad. Operation?? "Bubblan" då, hur skulle det gå med "bubblan"? Röntgen visade detsamma som Karin misstänkt och jag fördes till avd 67 för att förberedas inför operation. Efter att ha legat så många timmar i fruktansvärd smärta, med dödsångest och senare dödslängtan hände allt så plötsligt att jag knappt hängde med. Jag sövdes och en titthållskirurgi utfördes med varsam hand. Otroligt att man ens kan operera på det sättet. En "solfjäder" fördes in i magen vecklades ut och flytade på livmoder och "bubblan" så att Op.läkare Eva kunde få utföra ingreppet på min äggstock. Cystan hade slagit två varv runt äggstocken, därav smärtan, och plockades bort. Äggstocken gick att rädda.
Jag låg på uppvaket ett par timmar och sedan blev det avd 67 i ett par dagar för att försöka komma på fötter igen. Lyckan var total då jag senare fick veta att allt gått bra och att "bubblan" klarat sig!
Jag vet att alla de som hjälpte mig denna dag INTE läser min blogg men jag vill ändå här passa på att tacka doktorer, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor på gynakuten, avd 67 och på operationsavdelningen för det fantastiska detektivarbete ni gjorde för att lösa gåtan, för det fantastiska stöd ni gav mig och mina anhöriga och för all hjälp med att försöka få en oerhört smärtpåverkad gravid kvinna smärtstillad. Ni är underbara och gör ett helt fantastiskt arbete! Tack också till de fantastiska vaktmästarna som transporterade mig genom korridorerna med säker hand trots att jag varken låg still eller höll tyst en sekund.
Till mina nära och kära säger jag bara: VI ( bubblan och jag) ÄLSKAR ER! Utan er vet jag inte vad vi skulle gjort. Johan du är den finaste och bästaste make man kan ha.
Jag är hemma sjukskriven efter en riktig mardröm. Jag och Johan har varit med om en riktig pärs.
I måndags kväll då jag åkte till jobbet kände jag en molande värk i ländryggen. Jag tolkade den som det där vanliga dragandet som min barmorska talat om för mig beror på att livmodern gör plats åt "bubblan". Tänkte inte så mycket mer på det men tog två panodil för värken. Under natten blev det värre och fram på morgonkvisten hade smärtan spridit sig från ryggen, ut över magen och ner i ljumsken. Jag hade en tid hos min barnmorska den morgonen och tänkte att jag nog skulle klara mig dit för att ta reda på vad som höll på att hända med mig och "bubblan". Mötte en av våra radiologer då jag var på väg ut från jobbet och han gjorde en snabbkoll och konstaterade att det kanske kunde röra sig om njursten. Jag har upplevt mycket smärta och min smärttröskel är hög men när smärtan blir så påtaglig att man varken ser, hör eller känner det som är runt omkring då inser även jag att allt inte står rätt till. Spårvagnsresan från Mölndal till Göteborg blev en riktig helvetesresa. Jag kunde inte sitta ner, kände mig illamående, kunde inte ens stå still på en plats utan vankade av och an i mittgången och gnydde ganska högt. En liten tant undrade om jag skulle föda och om jag ville att hon skulle ringa efter en ambulans. Väl i stan så upplevde jag det som att det lugnade sig lite men jag ringde ändå hem till Johan och berättade om min oro och mina smärtor i buken. Jag var ganska övertygad om att vi inte skulle få behålla vårt barn men försökte ändå intala mig själv att det var njursten. Njursten, njursten upprepade jag som ett mantra för att själv börja tro på att det faktiskt var så det var. Johan mötte mig vid stationen och jag såg hur orolig han var. Barnmorskan kunde ju inte göra mer för oss än att ringa till gynakuten på Sahlgrenska och förbereda dem på att vi var på väg in. Jag kunde inte ens stå still hos barnmorskan och skall i ärlighetens namn säga att jag inte riktigt minns allt som hände just där. Mina tankar var hos "bubblan" och jag försökte hantera den smärta som jag försökte intala mig själv var njursten. Johan ringde min mamma för att säga att vi var på väg in. Jag skrek, slog, kastade mig från sida till sida och grät högt!!
Det första som hände då vi blev inskrivna på gynakuten var att vi blev insatta på ett rum och jag blev ombedd att lämna ett urinprov. Blodprover och blodtryck togs. Jag var knappt i skick att sitta still och mitt blodtryck var skyhögt. Mamma kom instressande, nervös och orolig. Hon och Johan skulle få uppleva en fasansfull dag tillsammans med en helt hysterisk gravid kvinna med extrem dödsångest. Smärtorna jag kände går ej att beskriva. Jag var SÄKER på att både jag och "bubblan" skulle dö och blev än mer övertygad om just det då läkaren berättade att hon inte kunde se något avvikande på ultraljudet. Skönt ändå, mitt i bedrövelsen, att få se det lilla livet där inne. En remiss till ultraljudet på röntgen beställdes och jag blev ombedd att vänta på tid för det. Jag fick diklofenak både som injektion och i tablettform, morfin x flera, massage av mamma, pussar och klappar av Johan och INGET hjälpte. Jag levde runt och härjade nere på gynakuten som en galning och min kropp kändes tröttare och tröttare. Den ångest jag tidigare kännt inför döden förvandlades nu till en önskan om att just dö. Jag kände det som att det var enda utvägen! Inget annat hjälpte ju.
En ny läkare kom in i rummet, överläkare och proffesor Karin ( minns inte efternamnet), hon ville också ta in mig och göra ett ultraljud. Jag försökte ligga så still jag kunde och Karin konstaterade ganska snabbt att jag hade en cysta på äggstocken i storlek som en stor grapefrukt! Hon berättade för mig och Johan att om "stora röntgen" också visade vad hon misstänkte så skulle det bli akutoperation . Jag kände mig både lättad och chockad. Operation?? "Bubblan" då, hur skulle det gå med "bubblan"? Röntgen visade detsamma som Karin misstänkt och jag fördes till avd 67 för att förberedas inför operation. Efter att ha legat så många timmar i fruktansvärd smärta, med dödsångest och senare dödslängtan hände allt så plötsligt att jag knappt hängde med. Jag sövdes och en titthållskirurgi utfördes med varsam hand. Otroligt att man ens kan operera på det sättet. En "solfjäder" fördes in i magen vecklades ut och flytade på livmoder och "bubblan" så att Op.läkare Eva kunde få utföra ingreppet på min äggstock. Cystan hade slagit två varv runt äggstocken, därav smärtan, och plockades bort. Äggstocken gick att rädda.
Jag låg på uppvaket ett par timmar och sedan blev det avd 67 i ett par dagar för att försöka komma på fötter igen. Lyckan var total då jag senare fick veta att allt gått bra och att "bubblan" klarat sig!
Jag vet att alla de som hjälpte mig denna dag INTE läser min blogg men jag vill ändå här passa på att tacka doktorer, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor på gynakuten, avd 67 och på operationsavdelningen för det fantastiska detektivarbete ni gjorde för att lösa gåtan, för det fantastiska stöd ni gav mig och mina anhöriga och för all hjälp med att försöka få en oerhört smärtpåverkad gravid kvinna smärtstillad. Ni är underbara och gör ett helt fantastiskt arbete! Tack också till de fantastiska vaktmästarna som transporterade mig genom korridorerna med säker hand trots att jag varken låg still eller höll tyst en sekund.
Till mina nära och kära säger jag bara: VI ( bubblan och jag) ÄLSKAR ER! Utan er vet jag inte vad vi skulle gjort. Johan du är den finaste och bästaste make man kan ha.
Kommentarer
Skicka en kommentar