För oss var du störst! För oss var du livet!
Nu har jag tänkt, väntat, våndats och hoppats. Frågan om mammas historia, berättelsen om hur vårt liv ställdes på ända i maj 2015, skall berättas eller inte. Vill jag ge de inblandade ytterligare en chans att förklara, ursäkta sig och bevisa att det finns en empati i sjukvården? Jag har väntat länge. Den 15:e maj i år firar min älskade mamma två år i sin himmel och vi andra lever vidare i saknad efter den finaste. Historier finns till för att leva vidare, utveckla människor och för oss runtomkring att ta del och lärdom av. Det kan vara bra historier och dåliga historier. Det kan vara roliga, ledsamma och rent horribla historier. Vår historia är allt annat än vad jag önskar att den vore men den är trots allt vår. Vår att förvalta, vår att berätta, vår att ta oss igenom, att minnas och att dela med oss av. Jag har varit öppen med min sorg. Jag har berätta, gråtit, skrikit ut min saknad och känt stark misstro till den sjukvård jag själv arbetar i. Jag är ganska övertygad om att ja
