Det är så tyst..

Full fart på en 2-åring som leker. Tv:n hänger på väggen och snackar för fullt. Johan fixar med något. Allt rullar på "som vanligt" och ändå är det så tyst.. Min värld är tom, tyst och ensam trots att jag har min fina familj alldeles tätt inpå och vänner som finns nära och stöttar mig!  Mitt hjärta känns som om det står stilla trots att jag känner blodet rusa runt i kroppen. Mitt huvud känns trångt och tankar slåss om plats med längtan efter min älskade mamma! Jag vill inte mer. Det räcker! Kom tillbaka! NU! 

Känns som om saknaden varit i en evighet och längtan efter mamma är så stor att jag har lust att skrika rätt ut! Jag förstår inte. Vill kanske inte förstå heller! Det måste finnas en nödutgång, en livlina.. en väg ut? Jag letar för fullt efter en livboj som skall hålla mig flytande och ta mig i säkerhet. Helst till mammas trygga famn. Varma, starka händer som klappar om mig som när jag var liten. Som sätter plåster på mina sår och som ger mig en puss i pannan och lugnande säger att allt kommer att bli bra..  

Jag vet att alla tankar jag har och att varenda fas i sorgearbetet är normalt. "Det kommer ta tid, det kommer bli lättare", "när min mamma/pappa gick bort så tog det ett år ungefär innan jag var mig själv igen" " det kommer ta lååååång tid, Maria" . Alla vill väl och jag tackar för alla råd, stöttning och hjälp men jag fattar inte ändå. Hur lång tid orkar jag vara ett "öppet sår". Hur lång tid tar det innan jag "förblöder"? Hade det inte varit för mina två guldklimpar här hemma, min älskade fina pappa och för mina härliga brorsor så hade jag legat i en blöt pöl på golvet oförmögen att resa mig upp eller ens orka möta en ny dag. Det gör så förbaskat ont! Det är så tyst..