För oss var du störst! För oss var du livet!

Nu har jag tänkt, väntat, våndats och hoppats. Frågan om mammas historia, berättelsen om hur vårt liv ställdes på ända i maj 2015, skall berättas eller inte. Vill jag ge de inblandade ytterligare en chans att förklara, ursäkta sig och bevisa att det finns en empati i sjukvården? Jag har väntat länge. Den 15:e maj i år firar min älskade mamma två år i sin himmel och vi andra lever vidare i saknad efter den finaste.

Historier finns till för att leva vidare, utveckla människor och för oss runtomkring att ta del och lärdom av. Det kan vara bra historier och dåliga historier. Det kan vara roliga, ledsamma och rent horribla historier. Vår historia är allt annat än vad jag önskar att den vore men den är trots allt vår. Vår att förvalta, vår att berätta, vår att ta oss igenom, att minnas och att dela med oss av. Jag har varit öppen med min sorg. Jag har berätta, gråtit, skrikit ut min saknad och känt stark misstro till den sjukvård jag själv arbetar i. Jag är ganska övertygad om att jag just därför fått utrymmet att nu klara av att lättare andas, att återigen möta livet och att känna glädje. Jag har alltid haft ett behov att få berätta, Det är helt enkelt en del i min sorgprocess.

Idag, den 3 april 2017, är det ganska exakt ett år sedan jag kontaktade kvalitetssamordnaren i mammas fall för en återkoppling. Då var jag upprörd, arg, ledsen. Vi hade blivit lovade att få ta del av beslutet från IVO ( Inspektionen för vård och omsorg) och att bli kallade till ett möte. Situationen då var kaotisk, som ett blödande sår som inte gick att få bukt med. Någonstans försökte jag ändå finna ett lugn i  att berörda chefer antagligen skulle göra sitt bästa för att hålla vad de lovat. Att de på något mänskligt sätt skulle vilja göra oss nöjda med hur situationen efter mamma hanterats. Att ta chansen att visa att de bryr sig om de patienter och anhöriga de vårdar eller är i kontakt med. Att på något sätt "göra om, göra rätt" åtminstone i kontakten med oss. Återigen hade jag fel.

När ett fall anmäls till IVO skall de närstående erbjudas en möjlighet att bifoga information till anmälan. Den möjligheten fick vi först efter påtryckningar från mig. Vår historia bifogades till resten av anmälan och skickades in. I anmälan kan jag läsa att det finns journalhandlingar bifogat. Det gör mig oerhört förbryllad eftersom vi fick veta att det aldrig fördes någon journal vid mammas besök på akutmottagningen. Redan från början kände jag att den här historien aldrig skulle få ett bra slut. I den här organisationen är man experter på att ta hand om sina egna, skydda sitt skinn och framförallt aldrig erkänna ett misstag. Jag förstod att det är precis så då jag begärde ut journalhandlingarna som skickats till IVO och fick avslag för att de belagts med sekretess! Hur kan man lägga sekretess på något som inte finns?  Det gör så ont att veta att inget i det arbete jag tillbringade mer än ett år på att få ut något av resulterade i absolut ingenting mer än en större misstro på sjukvården och på människorna i den samma. Mitt bifogade brev finns att läsa här

Jag kunde själv läsa beslutet från IVO på intranätet på jobbet. Beslutet är stämplat och mottaget av Västra Götalandsregionen den 17/2 2016 och av Sahlgrenska den 18/2 2016. Jag hittade beslutet av en slump då jag läste spaltmeter av tragiska Lex Maria-fall som finns på Sahlgrenskas hemsida.
Min mammas fall hade helt plötsligt ändrat status från "aktivt" till "avslutat". Instinktivt blev jag så upprörd, dels över beslutet men också att över att vi inte fått den utlovade återkopplingen, så att jag hade lust att vända upp och ner på hela sjukhuset. Jag lugnande ner mig något och försökte finna en logisk förklaring ( jag har blivit lite av en expert på det) till att ingen hört av sig. Kunde det vara semestrar, sjukdom eller kanske ( i den bästa av världar) vara så att de förberedde sig inför ett möte tillsammans med oss? Det skulle visa sig att det helt enkelt är så att ingen bryr sig. Jag fick ett svar från kvalitetssamordnaren.

"Hej Maria! Jag beklagar att ni inte har fått en återkoppling efter att IVO´s  beslut kom till verksamheten. Jag får återkomma till dig nästa vecka. Ansvariga berörda personer har semester och är åter nästa vecka."

Det var det sista jag hörde från sjukhuset. Ett helt år har gått sedan dess. Min mamma blev en stämpel på ett papper .Ett "OK" från IVO att glömma, stoppa undan och arkivera längst ner i något arkiv på sjukhuset. Det som inte finns behöver man ju inte tala om. Akutmottagningen skulle få andas ut med känslan av att de gjort allt som stod i deras makt att rädda min mamma. En patient för dem. Ett helt liv för oss.


Allt i mammas historia från besöket på akutmottagningen är sjukt. Allt ifrån det första "omhändertagandet" till det här som jag nu berättar. Efterspelet, chansen att reparera den skada som man gjort. Viljan att få människor att tro och lita på svensk sjukvård. Den är obefintlig. De slänger sig med ord som "vi beklagar det inträffade", "vi skall genomföra ett förändringsarbete för att det här inte skall kunna ske igen" och "vi förstår er sorg". Jag tror er inte! Det är bara tomma ord i förklädnad som skall få oss anhöriga att tro att vår mamma faktiskt betydde något. Att hon faktiskt var ett liv värt något. Nu vet vi att hon för länge sedan är raderad ur de berördas samvete och att hon är ett "OK" misstag i den sjuka sjukvården.

För oss blir det aldrig ok. För oss var hon större än störst. För oss är hon anledningen till att vi finns, andas, lever och minns. Ingen var som du, mamma!

Bifogat brev till anmälan finns att läsa här
Beslutet från IVO finns att läsa här.