Årsdagen!

Så är den här. Årsdagen. Ingen årsdag man längtat efter att få fira utan snarare en man fasat inför. Ett helt år har passerat sedan vi tvingades ta farväl av älskade mamma! Ett år av sorg, smärta, förtvivlan och frustration över sjukvården, ångest om nätterna men framförallt en saknad så stor att den knappt får plats i kroppen. Det "sorgeår" som de flesta talar om är alltså slut fastän jag känner det som om jag står mitt i det. Vi har klarat av att ta oss igenom midsommar, födelsedagar, jul, nyår och påsk. De högtider som var en självklarhet att ha mamma nära på. Det svåra ligger, för min del, inte i just dessa dagar utan i alla de andra dagarna ett helt år innehåller. En onsdag där ett snabbt sms skickas på morgonen och en träff bestäms för fika. En måndagskväll med extra sällskap då Johan jobbar kväll. Att komma hem en helt vanlig tisdag för att hitta ett vykort i brevlådan med en hälsning på. Alla de där vardagliga sakerna. Det gör så ont.

Maj månad har varit den tuffaste. Datum som etsat sig fast på min näthinna. 2:e maj, kosläpp, mjölk och bullar. Noels lilla hand i din. Vi var lika glada och förväntansfulla över den sommar som skulle komma som de frisläppta kossorna! 

3:e maj, härlig vårfika och lek på lekplatsen hemma i Rävekärr. Den sista gång som Noel fick leka med sin mormor. Dagen som han hittade gömman med alla mormors halsband. 

8:e maj, jag talade med dig i telefon. Du kände dig sjuk. Hade kräkts och låg febrig i sängen. 

9:e maj, då jag väcktes av ett sms om att du ville att jag skulle ringa. Du kände dig kass. Orkeslös och med fruktansvärda smärtor i ryggen och benet. Du undrade till vilken mottagning du skulle vända dig! Mölndal, svarade jag! 

Jag och Noel åkte till dig och pappa på akutmottagningen i Mölndal. Jag bedyrade att du skulle få hjälp och inte bli hemskickad. Jag önskar att jag aldrig lovat dig det. Man skall aldrig lova sådant man inte kan hålla! 

Jag är glad och tacksam att jag kramade om dig och sa att jag älskade dig innan jag lämnade mottagningen. Det var sista gången jag fick kontakt med dig på riktigt. 

9:e maj skulle bli dagen då jag tappade tron på svensk sjukvård. Den sjukvård som jag själv arbetar i. Där man gång på gång visar att patienter är en produkt i ett företag som hellre sopar problem under mattan, håller varandra om ryggen och där allt handlar om pengar! Sahlgrenskas värdegrund " för patienten, med patienten" skulle tryckas upp som ett hån i våra ansikten! 

Jag kommer att berätta! Jag tänker inte tystas av någon. Har man gjort fel får man också ta konsekvenserna av sitt handlande. Mammas historia skall berättas. Det är mitt sätt att försöka få någon slags upprättelse i en sjukvård styrd av paragrafer, pappersvänderi och brist på empati och förståelse. 

Mamma, jag älskar dig så högt att det hörs! ❤️