Mitt 2015..

Många gör sina nyårssummeringar, delar de bästa fotona och skriver långa rader om sitt 2015! Jag hade inte alls tänkt att göra någon sammanfattning av det gångna året men känner ändå att jag kanske borde. Bara för att få förklarat för vissa hur mitt år faktiskt såg ut. Kanske lite i hopp om förståelse från de som tycker att "det har ju gått så lång tid", "du kanske borde söka hjälp" eller de som glatt meddelar att "2016 blir ditt år". 

Ni som känner mig vet att mitt 2015 startade, precis som för de allra flesta, vid tolvslaget på nyårsnatten 2014-2015 men att det fick ett abrupt slut redan den 15/5. Ja, det är faktiskt just så. Mitt år tog slut då mammas respirator stängdes av en annars så vacker vårdag i maj. Solen sken, fåglarna kvittrade och människor strosade omkring i sjukhusparken utanför. Inom mig var allt nattsvart och i rummet vi befann oss stod tiden helt stilla. Vår sorg och stora förlust gick inte att sätta ord på. 

Jag vet att jag någon gång i somras skrev "Sorg ÄR svårt. Svårt både att vara i och att som utomstående bemöta. Jag tänker bara att sorg är så individuellt och att tro att någon "gått vidare", "rest sig" eller upplever livet som "lättare" bara för att man som utomstående känner så blir lätt så fel."

Det är precis så! Det är svårt och kommer att vara svårt länge. Det vet de allra flesta. Vad är det då som gör att vi tycker att det är så "farligt" med att låta människor vara ledsna och i sorg? Varför får jag gång på gång hintar om att jag är onormal som fortfarande sörjer förlusten av min älskade mamma? Är jag så svår eller avvikande från andra människor i sorg? 

Jag skall erkänna att det en kort stund kändes som om att mitt liv tog slut där i maj. En stund av total förlamning och maktlöshet. Jag trodde inte att jag skulle klara av att hantera vardagen eller ens få luft i mina lungor! Den första förlamande känslan har lagt sig och jag lär mig dag för dag att hantera saknad, tårar och obotlig smärta genom min fina familj. Mitt liv är nu. 

Jag lever för min familj  och kämpar varje dag med att vardagen skall flyta på som tidigare. Det är svårt. Det är oroligt och ångestfyllda nätter gör ibland att dagen inte riktigt vill gry så naturligt för mig som för många andra. Jag gör allt jag kan för att finna ro men ibland vill det sig inte. 

Är jag onormal för att jag tillåter mig själv att känna? Kan jag inte få lov att ta det i min takt? Det oroar tydligen en del att jag på något sätt fastnat i ett mönster. Så kanske det är? Jag vet inte. Du vet inte. Ingen vet hur sorg bör, skall eller kommer att hanteras tills den dagen då man står mitt i den. Det finns ingen manual eller mönsterbeskrivning som talar om för oss hur man skall klara av det. Man bara försöker att göra det. 

Mitt 2015 blev allt annat än vad jag önskade där vid tolvslaget. Det blev ett år som från maj till december levdes men inte riktigt uppfattades själsligt. Vad jag än tagit mig för, hur jag än vänt på mig och hur många fina utflykter, resor eller upplevelser jag än pressat in så fanns saknaden ändå där så närvarande.  

Jag tycker ändå att jag klarat mig ganska bra. Jag har kunnat känna glädje, jag har skrattat högt åt småsaker och klarat av att dra lika dåliga skämt som förr. 

Jag gläds åt vänners bilder från de där nyårssummeringarna, gläds med nyblivna föräldrar, födelsedagsbarn och alla andra roliga händelser som kommer i min väg. Jag ser fram emot att möta 2016 med vad det kan tänkas erbjuda även om min resa i sorg inte på långa vägar är slut. Jag hoppas att mina vänner vill vandra med mig i med och motgång men att ni också låter mig vila i min saknad och tröstlöshet. Håll mig hellre i handen än att prata om att jag borde gå vidare, ta mig i kragen eller söka hjälp. Jag behöver få vara kvar i min sorg ett tag till.. 

Tack för att just du orkat läsa! Kram och GOTT NYTT ÅR!