Jobbnatten from hell!

Jag har varit tillbaka på jobbet i 3 månader och känner redan av stressen, pressen och värk i axlar och rygg.. Sjukvården har för mig alltid varit ett självklart val att arbeta i . Nu är jag inte lika säker längre!

Natten som gick var en sådan där som aldrig tycks ta slut. Patienter som var upprörda över långa väntetider, att någon fått gå före eller att man väntat allt för länge på att ens bli undersökt! Jag håller med i många fall och känner förtvivlan över den situation vi allt oftare står i. Vad är egentligen en rimlig väntetid? Vem är egentligen den "akuta" patienten. Det är klart att alla de som söker anser sig vara den mest akuta  patienten och förväntas att snabbt bli omhändertagen. Det är svårt att som patient i ett väntrum se att det händer massvis "bakom kulisserna". Svårt att förstå varför ens egna åkomma prioriteras lägre än någon annans. Jag kan bara tala för mig själv då jag säger att jag allt som oftast går till jobbet glad och energisk men att det snabbt ändras av för hög arbetsbelastning och för lite personal. Ibland har jag bara lust att skrika rätt ut. Vi gör så gott vi kan. Springer så fort vi kan och betar av akutlistor långa som kinesiska muren i den takt vi förmår och för att klara av att hålla patientsäkerheten! Jag går hem trött och ledsen om morgonen och önskar att jag kunde gjort mer. Skall det verkligen behöva vara så här?