Dunk..dunk..dunk..

..Hjärtat ökar takten..Livet rusar förbi. Jag står med gråten i halsen och med ett hjärta som bultar allt för hårt i bröstet. Svettpärlor tränger fram i min panna. Framför mig, på ett sterilt undersökningsbord. ligger ett alldeles nytt liv. En liten gosse. Slangar, tuber, sprutor. Den lille gossen kämpar för sitt liv.  " - Maria, jag tar en bild nu" . Det är min kollega som väckt mig ur mitt "utanför-kroppen-tillstånd".  - " Ja, visst" svarar jag och trycker den lilla barnhanden i min. Jag får inte ens min kropp att röra sig. Fötterna är som betong och hjärtat fortsätter att rusa. Jag fungerar inte. Jag kan inte fokusera på mitt jobb. Jag vill bara stå där och hålla det lilla barnet i handen. Tårar trillar för mina kinder och ögonen svider. Han ser precis ut som vår Noel gjorde då han föddes. En liten kopia, på alla sätt, och det är väl precis det som gör att det här arbetspasset blev extra tungt och känsligt. Jag kastas tillbaka till det kaos som snurrade i våra huvuden, den 21:e april 2013, då vår lilla Noel valde att komma tillbaka till oss och till livet just på ett sådant där undersökningsbord. Där vana varsamma händer stimulerade hjärtat att orka ta fart igen. Där pappa Johan stod, precis som jag gjorde med gossens hand i min, vid sidan om bordet ovetandes om hur det skulle sluta .. eller börja..
Jag är så lycklig för hur livet vände för oss. Noel är stark, underbar och det absolut bästa som hänt oss.
Idag har varit en sådan där dag då jobbet varit med mig i huvudet hela dagen.. Mina tankar har varit hos gossen och hans föräldrar och jag önskar att livet vänder även för deras del! Älskade barn!

Noel, vi älskar dig!