Boa! På riktigt!
Nu är det snart dags. Dags att få koppla av, komma ner i varv och "boa" på riktigt! Den 3:e februari gör jag min sista natt på länge! Det skall bli riktigt skönt att få ta hand om denna trötta kropp och kanske få en stunds vila innan det är dags för "det nya livet". Familjelivet! Sömnlösa nätter, kolik, missnöjd och hungrig! Nerkissade sängar, kräkningar och snor. Jag har hört ALLT!
Så här brukar det oftast gå till: Först är man gravid. Då skall man vara nöjd. Så bra har man det för sista gången i livet!Man skall INTE klaga över att man blir tung, får svullna ben eller foglossning. Man skall inte ens gny lite över att man mått illa, haft sömnlösa nätter eller som i mitt fall faktiskt blivit opererad i buken under graviditeten. NEJ, man skall vara nöjd för man har inte en aning om vad som väntar! Så här skall man ha det i dryga 40 veckor. Sedan är det dags för förlossningen! Att kvinnor föder fler barn än ett är för mig ett under att förstå med tanke på de skräckhistorier jag får höra dagligen! Jag undrar lite om det verkligen kan stämma? Innerst inne vet jag ju att det inte kan stämma. Jag skulle iallafall ALDRIG utsätta mig för ren och skär djävulsk smärta för att få ett andra barn om jag visste att det var så hemskt. Det MÅSTE ju spela någon roll att man får en belöning efteråt i form av ett rykande färskt barn? Kanske kan man genomlida de där fasansfulla timmarna av värkarbete och smärta i vetskapen om att det kommer något gott i efterhand?
Det sägs att det fortsätter så här:
När den där fasansfulla förlossningsdagen är genomliden så kommer den lilla/lille att skrika sig trött, ha kolik och hålla dig och pappan vaken dag som natt. Snor, kräk, ha sönder saker, kissa högt och lågt. Öroninflammationer, kikhosta, halsfluss och vattkoppor! För att inte tala om alla de nätter du kommer att ligga vaken i barnets tonår för att hon/han inte kommit hem på avtalad tid! ( Det VET jag i och för sig att det stämmer eftersom jag i unga år "forskade" en del i det ämnet!) Herregud! Vad har vi gett oss in på?! ;-)
Varför är det så här? Varför väljer kvinnor att berätta det värsta från sina graviditeter och förlossningar? Vill man skrämmas? Vill man vara värst? Har ingen mer än min mamma och Jenny haft "bra"förlossningar?
Mamma har fött tre barn. Inte helt komplikationsfria graviditeter då Magnus föddes tre månader för tidigt och jag blev tagen med kejsarsnitt efter att mamma fått en hjärtinfarkt. Mellanbarnet, Peter, är nog den enda av oss som varit "snäll" mot mamma under graviditeten. Ändå hör jag mamma prata varmt om sina graviditeter och förlossningar. "Visst gör det ont men det glömmer du snabbt" "visst är det tungt, tufft och jobbigt ibland men det vägs upp av goda stunder".
Jenny, som i normala fall kan tuppa av vid tanken på " äckliga sjukhusrelaterade saker", berättar för mig att hon älskade att vara gravid OCH att föda barn. Hon berättar med glöd i rösten att hon fått känna sig så stark och att det är så coolt att föda barn. Urmodern själv! Moder jord!Tro sjutton att det gör ont MEN det är värt det när man för första gången får sin "belöning" till bröstet! Jenny är den coolaste tjej jag vet!
Jag väljer att lyssna på mamma och på Jenny! Det känns som att det är så jag vill tro att det är och kommer att bli även för mig. Det är klart att det kommer att göra ont. Jag är realist och jag känner faktiskt smärta. Det är klart att barnet kommer att vara missnöjt, sjukt och hålla oss vakna ibland. Jag kan också vara missnöjd, sjuk och ha vakennätter.
Jag väljer att ta det med ro, andas lugnt och försöka att visualisera förlossningen. Ingen förlossning är den andre lik. Det är omöjligt att veta hur det kommer att kännas eller bli. Genom att välja att lyssna på BRA förlossningsberättelser, prata med barnmorskan och att jag och Johan har en gemensam plan om hur vi vill ha det tror jag dock att vi har de bästa förutsättningarna!
Snart är det dags! Vi längtar! "Jag kan föda, jag är inte rädd"
Så här brukar det oftast gå till: Först är man gravid. Då skall man vara nöjd. Så bra har man det för sista gången i livet!Man skall INTE klaga över att man blir tung, får svullna ben eller foglossning. Man skall inte ens gny lite över att man mått illa, haft sömnlösa nätter eller som i mitt fall faktiskt blivit opererad i buken under graviditeten. NEJ, man skall vara nöjd för man har inte en aning om vad som väntar! Så här skall man ha det i dryga 40 veckor. Sedan är det dags för förlossningen! Att kvinnor föder fler barn än ett är för mig ett under att förstå med tanke på de skräckhistorier jag får höra dagligen! Jag undrar lite om det verkligen kan stämma? Innerst inne vet jag ju att det inte kan stämma. Jag skulle iallafall ALDRIG utsätta mig för ren och skär djävulsk smärta för att få ett andra barn om jag visste att det var så hemskt. Det MÅSTE ju spela någon roll att man får en belöning efteråt i form av ett rykande färskt barn? Kanske kan man genomlida de där fasansfulla timmarna av värkarbete och smärta i vetskapen om att det kommer något gott i efterhand?
Det sägs att det fortsätter så här:
När den där fasansfulla förlossningsdagen är genomliden så kommer den lilla/lille att skrika sig trött, ha kolik och hålla dig och pappan vaken dag som natt. Snor, kräk, ha sönder saker, kissa högt och lågt. Öroninflammationer, kikhosta, halsfluss och vattkoppor! För att inte tala om alla de nätter du kommer att ligga vaken i barnets tonår för att hon/han inte kommit hem på avtalad tid! ( Det VET jag i och för sig att det stämmer eftersom jag i unga år "forskade" en del i det ämnet!) Herregud! Vad har vi gett oss in på?! ;-)
Varför är det så här? Varför väljer kvinnor att berätta det värsta från sina graviditeter och förlossningar? Vill man skrämmas? Vill man vara värst? Har ingen mer än min mamma och Jenny haft "bra"förlossningar?
Mamma har fött tre barn. Inte helt komplikationsfria graviditeter då Magnus föddes tre månader för tidigt och jag blev tagen med kejsarsnitt efter att mamma fått en hjärtinfarkt. Mellanbarnet, Peter, är nog den enda av oss som varit "snäll" mot mamma under graviditeten. Ändå hör jag mamma prata varmt om sina graviditeter och förlossningar. "Visst gör det ont men det glömmer du snabbt" "visst är det tungt, tufft och jobbigt ibland men det vägs upp av goda stunder".
Jenny, som i normala fall kan tuppa av vid tanken på " äckliga sjukhusrelaterade saker", berättar för mig att hon älskade att vara gravid OCH att föda barn. Hon berättar med glöd i rösten att hon fått känna sig så stark och att det är så coolt att föda barn. Urmodern själv! Moder jord!Tro sjutton att det gör ont MEN det är värt det när man för första gången får sin "belöning" till bröstet! Jenny är den coolaste tjej jag vet!
Jag väljer att lyssna på mamma och på Jenny! Det känns som att det är så jag vill tro att det är och kommer att bli även för mig. Det är klart att det kommer att göra ont. Jag är realist och jag känner faktiskt smärta. Det är klart att barnet kommer att vara missnöjt, sjukt och hålla oss vakna ibland. Jag kan också vara missnöjd, sjuk och ha vakennätter.
Jag väljer att ta det med ro, andas lugnt och försöka att visualisera förlossningen. Ingen förlossning är den andre lik. Det är omöjligt att veta hur det kommer att kännas eller bli. Genom att välja att lyssna på BRA förlossningsberättelser, prata med barnmorskan och att jag och Johan har en gemensam plan om hur vi vill ha det tror jag dock att vi har de bästa förutsättningarna!
Snart är det dags! Vi längtar! "Jag kan föda, jag är inte rädd"
Kommentarer
Skicka en kommentar