Konståkning, loppis och gekås!
Helgen sprang förbi som vanligt. Redan måndag och dags för jobb igen! För min del gäller det bara en vecka till och sedan går jag hem på graviditetspenning! Det blir skönt. Framförallt för kroppen men också för knoppen. Att få tid till att förbereda sig mentalt på vad som komma skall.
I lördags var vi i Landvetter på konståkningstävling. Wilma är så duktig! Jag är sjukt imponerad av denna unga förmåga. Wilma Svenungsson! Lägg det namnet på minnet för den tösen kommer att bli något stort inom konståkningen.Det känner jag på mig. Jag har bara svårt att förstå att "lilla" Wilma nu är så stor. Vad hände? Hur gick åren så fort? Det är träningar flera gånger i veckan och Wilma travar glatt hem på egen hand efter träningspasset. Hon har ju en egen mobil som hon kan ringa från om något skulle hända. Det är klart att hon får enorm hjälp och support av mamma Jenny och pappa Martin som både hämtar och lämnar, kör till tävlingar, jobbar i ishallens café och hejar fram henne vid tävlingar..men ändå...Jag ser "min lillfia" springa runt i ishallen, leka med konståkningskompisarna, värma upp och gå igenom sitt program. Hon går på isen och kör sitt uppvärmningsåk med ett självförtroende som är imponerande, får tips från tränaren och laddar upp inför sitt tävlingsåk. När Wilma går på isen igen för tävlingsåket och vi jublar, hejar och ropar hennes namn är det som om hon är i en annan värld. Hon är fokuserad. Ställer sig i position och sedan kör det igång. Jag hinner knäppa 200 bilder på dessa få minuter och ändå njuta av hennes åkning, Johan filmar, lillasyster Tilda tittar med spänning på isprinsessan där på isen. Mamma Jenny och pappa Martin håller andan. Jag känner på mig att det är precis så här det kommer att kännas och gå till då Wilma äntrar isen på OS 2022 ( eller när det nu kan bli). Jag är förbaskat stolt över min "lillfia"!
Efter tävlingen åkte jag och Johan hem till mina föräldrar på middag och lite mys med Mary som var här över helgen. Mary har svårt att förstå att "bubblan" och fogarna ställer till det lite för faster numera och skulle absolut få ner mig på golvet iallafall. "En liiiiiiten stund klarar du" . "Skall jag hämta en stol eller?" Jag vill ju vara en bra faster. En sådan som busar, leker och engagerar sig men jag ångrar mig halvvägs ner till golvet. Jösses hur skall de få upp mig härifrån hinner jag tänka för mig själv innan mamma säger "- Nu får vi se om Mia kommer upp därifrån sedan" säger hon till Mary. Mary tittar storögt på mig och sedan frågar hon om inte den där bebisen kan komma ut snart. Jag tror inte att frågan är ställd av nyfikenhet eller förväntan inför en ny kusin utan snarare en begäran om att få tillbaka sin "riktiga faster". Den här barbapappan (barbamamman har ju midja, det har INTE jag) känner Mary inte alls igen. Jag kom till slut upp från golvet efter att ha rullat runt som en valross där på golvet. Skam den som ger sig.
Söndagen gick i shoppingens tecken. Jag, Johan och mina föräldrar åkte först till Fjärås för att gå på Loppis. Min arbetskamrat Anna-stina hade bjudit in oss och det var riktigt skoj att besöka en loppis som jag inte varit på tidigare (trodde inte det fanns några obesökta loppisar kvar). Vi kikade runt lite men jag hittade inget särskilt. Lite böcker fick dock följa med hem. Resan fortsatte till Gekås - Ullared. Där fick vi handlat desto mer. Jag var nöjd med inköpen då vi ett par timmar senare åkte hemåt i snöovädret! Somnade utmattad i bilen. Inser att jag kanske inte orkar hålla igång så mycket längre.
I lördags var vi i Landvetter på konståkningstävling. Wilma är så duktig! Jag är sjukt imponerad av denna unga förmåga. Wilma Svenungsson! Lägg det namnet på minnet för den tösen kommer att bli något stort inom konståkningen.Det känner jag på mig. Jag har bara svårt att förstå att "lilla" Wilma nu är så stor. Vad hände? Hur gick åren så fort? Det är träningar flera gånger i veckan och Wilma travar glatt hem på egen hand efter träningspasset. Hon har ju en egen mobil som hon kan ringa från om något skulle hända. Det är klart att hon får enorm hjälp och support av mamma Jenny och pappa Martin som både hämtar och lämnar, kör till tävlingar, jobbar i ishallens café och hejar fram henne vid tävlingar..men ändå...Jag ser "min lillfia" springa runt i ishallen, leka med konståkningskompisarna, värma upp och gå igenom sitt program. Hon går på isen och kör sitt uppvärmningsåk med ett självförtroende som är imponerande, får tips från tränaren och laddar upp inför sitt tävlingsåk. När Wilma går på isen igen för tävlingsåket och vi jublar, hejar och ropar hennes namn är det som om hon är i en annan värld. Hon är fokuserad. Ställer sig i position och sedan kör det igång. Jag hinner knäppa 200 bilder på dessa få minuter och ändå njuta av hennes åkning, Johan filmar, lillasyster Tilda tittar med spänning på isprinsessan där på isen. Mamma Jenny och pappa Martin håller andan. Jag känner på mig att det är precis så här det kommer att kännas och gå till då Wilma äntrar isen på OS 2022 ( eller när det nu kan bli). Jag är förbaskat stolt över min "lillfia"!
Efter tävlingen åkte jag och Johan hem till mina föräldrar på middag och lite mys med Mary som var här över helgen. Mary har svårt att förstå att "bubblan" och fogarna ställer till det lite för faster numera och skulle absolut få ner mig på golvet iallafall. "En liiiiiiten stund klarar du" . "Skall jag hämta en stol eller?" Jag vill ju vara en bra faster. En sådan som busar, leker och engagerar sig men jag ångrar mig halvvägs ner till golvet. Jösses hur skall de få upp mig härifrån hinner jag tänka för mig själv innan mamma säger "- Nu får vi se om Mia kommer upp därifrån sedan" säger hon till Mary. Mary tittar storögt på mig och sedan frågar hon om inte den där bebisen kan komma ut snart. Jag tror inte att frågan är ställd av nyfikenhet eller förväntan inför en ny kusin utan snarare en begäran om att få tillbaka sin "riktiga faster". Den här barbapappan (barbamamman har ju midja, det har INTE jag) känner Mary inte alls igen. Jag kom till slut upp från golvet efter att ha rullat runt som en valross där på golvet. Skam den som ger sig.
Söndagen gick i shoppingens tecken. Jag, Johan och mina föräldrar åkte först till Fjärås för att gå på Loppis. Min arbetskamrat Anna-stina hade bjudit in oss och det var riktigt skoj att besöka en loppis som jag inte varit på tidigare (trodde inte det fanns några obesökta loppisar kvar). Vi kikade runt lite men jag hittade inget särskilt. Lite böcker fick dock följa med hem. Resan fortsatte till Gekås - Ullared. Där fick vi handlat desto mer. Jag var nöjd med inköpen då vi ett par timmar senare åkte hemåt i snöovädret! Somnade utmattad i bilen. Inser att jag kanske inte orkar hålla igång så mycket längre.
Kommentarer
Skicka en kommentar